Studier & vetenskap

Vitamin B3: från pellagragåtan till NAD⁺-byggsten

20 mg NE, som nikotinamid. I södra USA spreds i början av 1900-talet en sjukdom som man trodde smittade. Joseph Goldberger, läkare vid US Public Health Service, visade i en rad försök från 1914 och framåt att det handlade om en näringsbrist — mot hårdnackat motstånd från en läkarkår som letade efter ett smittämne. Först 1937 identifierade Conrad Elvehjem i Wisconsin nikotinsyra som den saknade faktorn.

Kemiskt är niacin ett samlingsnamn för två former: nikotinsyra och nikotinamid. Båda omvandlas i kroppen till NAD⁺ och NADP⁺, koenzymerna bakom flera hundra enzymatiska reaktioner. Skillnaden är ingen petitess — de två formerna beter sig olika i fråga om upptag, omsättning och tolerans, vilket Bogan och Brenner redogör för i sin molekylära genomgång av NAD⁺-förstadierna (Bogan & Brenner, Annu Rev Nutr, 2008). Testolib innehåller nikotinamid.

Zink: ett spårämne med trehundra uppgifter

11 mg, som zinkoxid. År 1961 beskrev Ananda Prasad en grupp unga män i Iran med kraftig tillväxthämning, och två år senare var zinkets nödvändighet för människan fastslagen — dessförinnan hade ämnet knappast ansetts betyda något alls. Prasad summerade själv de första femtio årens forskning i en tillbakablick (Prasad, J Trace Elem Med Biol, 2012).

I dag vet man att över 300 enzymer kräver zink för att aktiveras. Därtill kommer zinkfingerproteinerna, en princip som beskrevs på 1980-talet, där zink håller ihop de domäner som binder till andra biomolekyler. Sammanlagt uppskattas det mänskliga genomet koda för omkring 3 000 zinkproteiner (Maret, Adv Nutr, 2013).

Zink är ett av de två ämnena i Testolib som det finns godkända EU-påståenden för. Grunden är Efsas bedömningar från 2009 och 2010. Formuleringarna står längst ned på sidan.

L-citrullin: aminosyran ur vattenmelonen

150 mg. År 1914 isolerade de japanska kemisterna Koga och Odake en okänd aminosyra ur vattenmelonens saft; Mitsunori Wada kartlade strukturen 1930 och uppkallade den efter släktet — Citrullus. I ämnesomsättningen är L-citrullin en mellanprodukt i ureacykeln; i njuren omvandlar kroppen den till L-arginin, och det är den omvandlingen som gjort den intressant för forskningen.

Farmakokinetiken kartlades i en dosstudie där åtta friska män vid fyra separata tillfällen fick 2, 5, 10 respektive 15 g citrullin (Moinard et al., Br J Nutr, 2008). Ingen av dem fick några biverkningar, oavsett dos. Ett fynd var att omvandlingen i njuren mättas: vid de högsta doserna ansamlades citrullin i plasma medan argininnivåerna steg mindre än väntat. Skillnaden mot en kapsel är förstås stor — doserna i studien låg mellan tretton och hundra gånger över de 150 mg som finns här.

L-karnitin: uppkallad efter muskeln

150 mg. Vladimir Gulevitj och Rudolf Krimberg fann ämnet i muskelextrakt 1905 och hämtade namnet från latinets carnis. En tid kallades det ”vitamin BT” — efter mjölbaggen Tenebrio molitor, för vilken det faktiskt är essentiellt. För människan är det inte det: lever och njurar bildar själva L-karnitin av lysin och metionin.

Forskningen om upptaget ger ett resultat som sällan nämns: från maten tar kroppen upp L-karnitin betydligt effektivare än från preparat, eftersom transportvägarna mättas vid högre engångsdoser. Charles Rebouche har sammanfattat kinetiken och regleringen (Rebouche, Ann N Y Acad Sci, 2004).

Tallbark: Masquelier och Landes

100 mg, Pinus pinaster. Farmakologen Jacques Masquelier i Bordeaux isolerade en grupp polyfenoler ur de röda hinnorna på jordnötter, 1948, och påvisade dem senare även i barken från sjötallen — den art som breder ut sig över sandjordarna i Landes söder om Bordeaux. Kemiskt handlar det om procyanidiner: kedjor av katekin- och epikatekinenheter, vars längd varierar från två till fler än tio byggstenar.

Kedjelängden avgör vad som händer i tarmen. En genomgång av farmakokinetiken hos standardiserat sjötallbarksextrakt visar att de små beståndsdelarna — katekin, taxifolin, kaffesyra och ferulasyra — tas upp direkt i tunntarmen, medan de längre procyanidinkedjorna i stället bryts ned av tarmfloran i tjocktarmen till mindre metaboliter (Bayer et al., Front Nutr, 2024). En sak bör läggas till: den litteraturen rör ett bestämt, varumärkesskyddat extrakt standardiserat till 65–75 % procyanidiner. Resultaten går inte utan vidare att överföra till andra barkextrakt.

Maca: en rotknöl på 4 000 meter

50 mg, Lepidium meyenii. På Juníns högplatå i de peruanska Anderna, mellan 4 000 och 4 500 meter, växer knappt några grödor alls. Maca är ett undantag — en korsblommig växt, botaniskt släkt med rädisa och krasse, odlad där i ungefär tvåtusen år. Odlarna skiljer mellan ekotyper utifrån hypokotylets färg: gul, röd, svart.

Genomet ger en ledtråd till hur växten klarar höjden. När maca sekvenserades visade den sig vara en oktoploid med 64 kromosomer, formad av två tätt på varandra följande helgenomdubbleringar för omkring 6,7 miljoner år sedan — ungefär samtidigt som centrala Anderna reste sig (Zhang et al., Mol Plant, 2016). Bland de gener som dubblerades finns sådana som styr svar på stress och bildningen av sekundära metaboliter. Två ämnesgrupper sticker ut fytokemiskt: glukosinolater, typiska för korsblommiga växter, och makamiderna — fettsyreamider som är kännetecknande för arten.

Druvkärna: det som blir kvar efter skörden

15 mg, Vitis vinifera. Kärnorna blir över vid vinframställningen och innehåller proantocyanidiner — samma ämnesklass som tallbarken, men med ett annat fördelningsmönster mellan korta och långa kedjor. Och det är just den skillnaden som styr upptaget: monomerer och dimerer tar sig mätbart ut i blodet, längre oligomerer knappt alls. Manach med kollegor har sammanställt 97 biotillgänglighetsstudier och sorterat polyfenolklasserna efter upptagsbeteende (Manach et al., Am J Clin Nutr, 2005).

Saffran: tre märken per blomma

5 mg, Crocus sativus. Saffranskrokusen bildar inga grobara frön och förökas uteslutande med lökar. Länge tvistade forskarna om varifrån den kom. Svaret kom 2019: genom att jämföra kloroplastgenom och genomtäckande DNA-markörer kunde ett forskarlag placera 99,3 % av saffranets alleler hos en enda vildart, Crocus cartwrightianus, som växer i sydöstra Grekland och på öarna i Egeiska havet. Saffranskrokusen är alltså en hansteril autotriploid som uppstod i Attika, i trakten kring Aten, när två olika genotyper av samma vildart kombinerades (Nemati et al., Mol Phylogenet Evol, 2019).

Arkeologin pekar åt samma håll. En översikt från 2022 lägger de antika avbildningarna — bland dem freskerna i Akrotiri på Santorini, som målades omkring 1600 f.Kr. — bredvid de genetiska fynden och konstaterar att båda spåren leder till det tidiga Grekland (Kazemi-Shahandashti et al., Front Plant Sci, 2022).

Tre föreningar präglar kryddan: krocin för färgen, pikrokrocin för den bittra smaken och safranal för doften, som bildas ur pikrokrocin vid torkningen.

Vad EU säger om de här åtta ämnena

Två av de åtta ingredienserna bär godkända påståenden ur EU-registret enligt förordning (EU) nr 432/2012. Testolib ger dem i mängder över respektive tröskelvärde:

• Zink bidrar till att bibehålla normala testosteronnivåer i blodet.
• Zink bidrar till normal fertilitet och reproduktion.
• Niacin bidrar till att minska trötthet och utmattning.

Formuleringarna är hämtade ordagrant ur den svenska texten till förordningen. De vilar på Efsas vetenskapliga yttranden: för zink EFSA Journal 2010;8(10):1819 respektive 2009;7(9):1229, för niacin 2010;8(10):1757.

För L-citrullin, L-karnitin, tallbarksextrakt, maca, druvkärneextrakt och saffran finns hittills ingen godkänd ordalydelse. De botaniska posterna står sedan 2012 på den så kallade on hold-listan: inlämnade, men ännu inte slutgiltigt avgjorda av kommissionen. Så länge det tillståndet består får inget hälsopåstående användas för de sex ämnena — inte ens när det finns forskningslitteratur om dem.